Redheaded

Jahaja, det är tydligen bara sånt de sysslar med på södra enheten i Hageby. Detta innebär ju då alltså att jag förmodligen inte kan få hjälp hos dem, eftersom jag inte är "sjuk". Näe, jag kanske inte är sjuk men jag behöver hjälp för det.

Hon som jag pratade med hyste tillräckligt med empati mot mig så hon ska iaf hjälpa mig med åt vart ska jag söka mig. Är det familjerådgivningen? Ungdomshälsan? Hm, jag vet inte jag. Även om jag inte har nån sjukdom så borde jag väl ändå få rätt till en psykolog?

Att säga att man ska prata med en psykolog är ju nästintill tabu här i Sverige. Det blir pinsamt om någon säger att de behöver hjälp. I Sverige så är det så himla viktigt att visa sig stark, inga andra känslor får synas. Varför är det så egentligen? Till och med jag har dessa fördomar, jag vill egentligen inte berätta att jag vill gå till en psykolog för att de som får reda på det kan uppfatta mig som svag och som ett psykfall. Så är ju verkligen inte fallet. Jag vill bara ha rådgivning, förklaringar och hjälp.

Man kan ju undra varför jag skriver om det här i en blogg om jag egentligen inte vill att folk ska få reda på det, pga hur de kan uppfatta det, så är det för att jag inte vill att det här ämnet ska vara tabu. Jag vill inte anse folk som behöver hjälp som svaga. "Friska" människor kan ibland tappa tråden och behöva hjälp för att komma upp igen. Så enkelt är det. Ibland kan man inte vara stark hela tiden, ibland behöver man någon som är professionell inom ett visst område för att hantera situationen. Psykologer är bra, poliser också, fast att jag inners inne har hatat dem sedan urminnes tider. Varför? Min barndom. Och det är just det här som jag behöver hjälp med, att ta itu med allt som har med min barndom att göra.

Jag känner mig stolt som vågar ta det här stegen. Jag är nöjd med mitt liv, hur det har varit och hur det är nu. Men jag behöver hjälp för att förstå.