Min barndomspsykolog at BUP
Min psykolog jag hade när jag var yngre ringde upp mig igår. Jag var på BUP samtidigt som jag var på vårdcentralen (de ligger i samma byggnad - smidigt) för några veckor sedan. BUP står ju för barn- och ungdomspsykologi så de tar endast in patienter under 18 år. Men eftersom jag tidigare har gått där väldigt mycket så gjorde min barndomspsykolog ett undantag.
Varför jag vill gå och prata med honom är ju för att han redan vet en massa om mig, om det är någon som ska förstå varför jag reagerar och känner på ett visst sätt så är det ju han. Jag trodde inte att han skulle komma ihåg mig, men det gjorde han. Han mindes att Kärstin brukade klä mig i kappa och hatt, och att jag brukade hjula i korridorerna. Det jag minns av honom är att han bet på sina glasögon under varje samtal, och hur mycket jag hatade det.
Jag tyckte verkligen inte om att gå till en psykolog när jag var yngre, och mitt hat mot psykologer och själva psykologgrejen tog jag ut mot honom. Jag hatade honom verkligen, och jag hatade att jag var tvungen att gå dit. Jag tyckte verkligen inte om att öppna upp mig för honom, jag ville inte att någon skulle få veta hur jag egentligen mådde så jag vågade inte berätta något eftersom jag inte ville att han skulle analysera rätt om mig. Jag minns speciellt en gång, när både jag och Kärstin var på samtal, och de uppmanade mig att för en gångs skull berätta sanningen. Jag tappade fattningen och tänkte: Okej, om det är sanningen de vill ha så ska de tamefan få hela sanningen också. Vilket de fick.
Det slutade med att Kärstin gick därifrån och skrek "Jävla unge" till mig (första gången jag hörde Kärstin svära, det fascinerade mig), medan jag och psykologen satt kvar. Det enda han sa till mig efter den dramatiska sortin var: Var det inte att ta i va, Malin? Sen gick jag. Efter det har jag aldrig varit hos en psykolog.
Hoppas han inte minns den händelsen. Jag ska iaf till honom på ett längre samtal måndagen 6/4 kl.10.30. Hoppas det går bra.
Varför jag vill gå och prata med honom är ju för att han redan vet en massa om mig, om det är någon som ska förstå varför jag reagerar och känner på ett visst sätt så är det ju han. Jag trodde inte att han skulle komma ihåg mig, men det gjorde han. Han mindes att Kärstin brukade klä mig i kappa och hatt, och att jag brukade hjula i korridorerna. Det jag minns av honom är att han bet på sina glasögon under varje samtal, och hur mycket jag hatade det.
Jag tyckte verkligen inte om att gå till en psykolog när jag var yngre, och mitt hat mot psykologer och själva psykologgrejen tog jag ut mot honom. Jag hatade honom verkligen, och jag hatade att jag var tvungen att gå dit. Jag tyckte verkligen inte om att öppna upp mig för honom, jag ville inte att någon skulle få veta hur jag egentligen mådde så jag vågade inte berätta något eftersom jag inte ville att han skulle analysera rätt om mig. Jag minns speciellt en gång, när både jag och Kärstin var på samtal, och de uppmanade mig att för en gångs skull berätta sanningen. Jag tappade fattningen och tänkte: Okej, om det är sanningen de vill ha så ska de tamefan få hela sanningen också. Vilket de fick.
Det slutade med att Kärstin gick därifrån och skrek "Jävla unge" till mig (första gången jag hörde Kärstin svära, det fascinerade mig), medan jag och psykologen satt kvar. Det enda han sa till mig efter den dramatiska sortin var: Var det inte att ta i va, Malin? Sen gick jag. Efter det har jag aldrig varit hos en psykolog.
Hoppas han inte minns den händelsen. Jag ska iaf till honom på ett längre samtal måndagen 6/4 kl.10.30. Hoppas det går bra.
Kommentarer
Trackback
