Psykologbesök.
Nu under tiden som jag har legat hemma sjuk så har jag och Micke pratat en himla massa, iaf de dagarna jag kunde prata... Eftersom både min pappa och min syster är tillbaka i verkligheten från det svarta hålet, så kom vi in på det ämnet.
Min pappa och jag har alltid och aldrig haft bra kontakt, de som har missbrukande föräldrar kommer att förstå mig. Pappa fanns inte där för mig så som en vanlig pappa borde, men det var ändå alltid honom jag tänkte på, ville ha tröst och råd av. På senare tid, efter att han blev drogfri, så har jag växt till mig och mognat, vilket han aldrig gjorde. Han svek mig gång på gång, och jag förlät honom varje gång. Tills en dag då jag helt enkelt hade fått nog. Och vi har inte haft någon kontakt sedan dess, det är snart 3 år sen.
Nu, så har pappa iaf börjat höra av sig igen. Och det är därför jag känner att jag vill gå till en psykolog och få prata om vad som är rätt och fel, vad som har hänt, vilka konsekvenser det har, vad de olika beteendena hos mina föräldrar, syskon och mig själv betyder.
Min syster har vaknat ur sin drogdvala efter två år av glömska. Trots att jag och min syster bråkade något så enormt när vi var yngre, skrek på varandra, hatade varandra så älskade vi ändå varandra. Trots att hon har lämnat mig ett flertal gånger, sårat mig och många som jag har nära, så har jag aldrig slutat tänka på henne. Kanske har jag gjort det eftersom jag vet att det är hon som behöver min hjälp mest? Nu är hon iaf tillbaka, och jag behöver veta vad jag kan göra för henne.
Jag vet att jag har blivit påverkad av min barndom och uppväxt, kanske inte bara till det negativa. När jag var yngre vägrade jag få hjälp från någon, jag skulle allt klara mig själv. Men nu efter att jag har pratat med Micke så vet jag att det kan vara bra med svar. Varför litar jag inte på någon? Varför vill jag vara alla tillags? Varför har jag ett så stort bekräftelsebehov? Kommer jag att bli likadan mot mina barn?
Jag ser det inte som att det är något fel på mig. Jag är bara vilse, med all rätt, och behöver få svar. Därför ska jag ringa vuxenpsykiatrin om 50 minuter - stort steg för mig!
Trevlig dag =)
Min pappa och jag har alltid och aldrig haft bra kontakt, de som har missbrukande föräldrar kommer att förstå mig. Pappa fanns inte där för mig så som en vanlig pappa borde, men det var ändå alltid honom jag tänkte på, ville ha tröst och råd av. På senare tid, efter att han blev drogfri, så har jag växt till mig och mognat, vilket han aldrig gjorde. Han svek mig gång på gång, och jag förlät honom varje gång. Tills en dag då jag helt enkelt hade fått nog. Och vi har inte haft någon kontakt sedan dess, det är snart 3 år sen.
Nu, så har pappa iaf börjat höra av sig igen. Och det är därför jag känner att jag vill gå till en psykolog och få prata om vad som är rätt och fel, vad som har hänt, vilka konsekvenser det har, vad de olika beteendena hos mina föräldrar, syskon och mig själv betyder.
Min syster har vaknat ur sin drogdvala efter två år av glömska. Trots att jag och min syster bråkade något så enormt när vi var yngre, skrek på varandra, hatade varandra så älskade vi ändå varandra. Trots att hon har lämnat mig ett flertal gånger, sårat mig och många som jag har nära, så har jag aldrig slutat tänka på henne. Kanske har jag gjort det eftersom jag vet att det är hon som behöver min hjälp mest? Nu är hon iaf tillbaka, och jag behöver veta vad jag kan göra för henne.
Jag vet att jag har blivit påverkad av min barndom och uppväxt, kanske inte bara till det negativa. När jag var yngre vägrade jag få hjälp från någon, jag skulle allt klara mig själv. Men nu efter att jag har pratat med Micke så vet jag att det kan vara bra med svar. Varför litar jag inte på någon? Varför vill jag vara alla tillags? Varför har jag ett så stort bekräftelsebehov? Kommer jag att bli likadan mot mina barn?
Jag ser det inte som att det är något fel på mig. Jag är bara vilse, med all rätt, och behöver få svar. Därför ska jag ringa vuxenpsykiatrin om 50 minuter - stort steg för mig!
Trevlig dag =)
Kommentarer
Trackback
